sportnilsson

Fjolårets säsong med Nässjö var en riktig höjdare, där 9 av de 18 matcherna slutade med sex poängs marginal åt ena eller andra hållet. Fem slutade med segrar och fyra med förluster.

Året har börjat lite trögare vad gäller dramatiska Division 1-matcher. Innan gårdagen hade samtliga fem matcher varit avgjorda innan det enda nomineringsheatet. I gårdagens match mot Tigrarna blev det äntligen en "last heat decider", och denna gång hade vi lite medflyt och kunde vinna med 45-44.

Matchen på Skogsvallen visade återigen att det inte behöver vara de namnstarkaste profilerna för att bjuda på god speedwayunderhållning. Jag tror nämligen publiken i Nässjö mådde gott i solskenet, med det jämna resultatet och den dramatiska avslutningen.

Tigrarna hade ett par domslut emot sig, det hade man definitivt, men det hindrar inte det faktum att Eskilstunalagets ordinarie förare ensamma borde ha kunnat vinna matchen ändå. Benny och mina "grabbar" gjorde dock en kanoninsats, och ska vara stolta efter onsdagens match!

Dramatiken på denna höga nivå är något som får mig att leva till, det måste erkännas. Man kan förstås inte vinna alla jämna tillställningar, men sport är detsamma som känslostormar. Oavsett om de är positiva eller negativa så måste de finnas där, för att få ut det bästa av sig själv, och andra.

Avslutningsvis måste jag ändå gnälla lite, för jag måste återigen få beklaga mig över hur mycket jag saknar det "första" nomineringsheatet. Ett enda nomineringsheat har tagit ifrån sporten en del av glädjen med det hela. Tidigare fanns möjligheten att vända lite större underlägen när man gick in i de två nomineringsheaten, men nu känns det som att de flesta matcherna är avgjorda innan heat 15, och att det numera "bara" är ett extraheat inslängt på måfå på slutet. Tråkigt.

Mycket positivt, lite negativt, så är livet.

//Anders