sportnilsson

Nu har även Peter Forsberg kommit till det ofrånkomliga i varje idrottutövares karriär, den dagen då det är dags att sluta, vare sig det är ett frivilligt eller - som i detta fall - ofrivilligt avslut. "Foppas" NHL-comeback blev endast två poänglösa matcher lång och karriären är nu över, det meddelades på en presskonferens inför Colorados hemmamatch mot Calgary den gångna natten svensk tid, en match som Colorado för övrigt förlorade med 1-9.

Det är alltid tungt att tvingas inse när karriären är över. Jag minns själv hur fruktansvärt besviken/ledsen jag var när jag insåg vartåt mitt instabila vänsterknä och nervskadade vänsterfot skulle leda mitt tidigare frekventa innebandyspelande när olyckan var framme för ett antal år sedan, på en träning med innebandyns ledare- och domarkår vid Linköpings universitet, och då är mitt hobbyspelande givetvis en "piss i Mississippi" och en ynklig jämförelse gentemot alla riktiga idrottsmän - och kvinnor. Självklart, men ändå.

Vissa oinsatta hävdar säkert att "Foppa" har gjort alla sina comebackförsök för att kräma ut lite extra pengar i slutet av karriären, men för mig är det glasklart att han har en inre glöd som få kan matcha. Han har velat syssla med det som han älskar allra mest, nämligen att spela ishockey, och jag kan inte klandra honom för detta. Jag förstår absolut varför Örnsköldsviksonen har försökt att förlänga sin karriär, därmed inte sagt att jag inte har tröttnat på att höra om följetongen om hans ständiga fotproblem. Det är ingen hemlighet att jag tycker så.

Exakt vart "Foppa" placerar sig i hierakin inom den svenska ishockeyhistorien, det kan jag inte fastställa. Med spelare som Börje Salming, Håkan Loob, Niklas Lidström, Mats Sundin samt spelare från äldre decennier är det givetvis svårt att spika den ene eller andre spelare som "DEN bäste" Sverige har haft. Forsberg är dock en spelare som har de flesta ingredienser som en bra hockeyspelare skall ha, och en meritlista som matchar kvalitéerna väl. Jag utnämner honom ändå inte till "DEN bäste" svensken genom tiderna, så konkret är jag aldrig i mina uttalanden som ni vet, utan konstaterar bara att han är "en av DE bästa" svenskarna genom åren.

Även om han säkerligen inte fick avsluta det hela som han själv hade tänkt så det det ofrånkomligt att han ändå kan se tillbaka på en synnerligen framgångsrik karriär. Hans framträdande insatser på rinken går inte att nonchalera, och vem kan uppskatta hur många svenska barn som har tagit honom till sig honom som den stora idolen? Hur många ungdomsspelare har levt med drömmen om bli den nye Peter Forsberg?

Jag börjar inse att detta närmast låter som en hyllning till en bortgången person, men så tragiskt är det givetvis inte. Likväl, hans karriär och hans passion för sporten ska givetvis hyllas, men ni ska samtidigt veta hur svårt det har varit för mig att skriva detta om en MoDo-it, i egenskap av Luleåsupporter. :-)


Det går väl inte att undvika detta klipp en dag som denna.

//Anders